Sad but true!

Det är i ens värsta stunder man får veta var ens kompisars lojalitet till en ligger.
Sorligt men sant!

Ofta känns det som om så fort man visar känslor till att man mår annat än Ok, så försvinner folk, gömmer sig, Ignorerar en. Det är så otroligt tragiskt. Att de som man litade på och trodde man kände visade sig vara någon helt annan.

Vet inte om man ska tycka synd om personen för att den är så naiv eller om man ska ogilla den för att den betett sig så orättvist åt.

Det är mycket jag inte vet, det är mycket jag inte upplevt, men jag skryter inte om det jag faktiskt har upplevt. Jag stoltserar inte runt för att jag nån gång mått dåligt eller för att jag någon gång blivit orättvist behandlad.
Jag tänker inte heller säga att jag är ett offer på något sätt, jag vet hur jag är, jag känner mig själv och jag vet, tro mig jag vet att jag kan vara krånglig. Men att någon man litat på skall totalt ignorera en för ens personlighet. Att man jämt och ständingt ska få höra. "Du måste ändra på dig för att vi ska prata med dig, du måste ändra på sig för att få bättre betyg, Du Måste ändra på dig för min skull"
Jag skulle ALDRIG ändra på mig för någon annans skull, även om jag hatar mig själv så skulle jag aldrig ändra på mig för att uppfylla någon annans behag. För jag är den jag är, ta mig som jag är eller dra åt helvete för jag orkar inte med att bli nedkrankad på. Orkar inte med att höra folks påhopp om hur ursel jag är. Jag ska stå på mig, och det gör mig inte till en bitch, det gör mig i såfall till en starkare person, och om det inte gör dig nöjdare så kan du ju sitta vid din spegel och beundra dig själv, för antagligen är ju du perfektheten själv.

Over and out.


Behövde skriva av mig.